Från stormigt hav till lugna vatten.

Min sista semesterdag och jag sitter på en stenbrygga vid ett gammalt hamninlopp någonstans på Österlen. Bara jag, havet, de små vågsvallen och sjöfåglarnas vackra symfonier. Åh vad jag älskar havet. Hav och himmel möts därborta, segel som rör sig stilla vid horisontens skiljelinje. Jag vet inte vad det är som lockar mig så mycket med havet. Är det kanske för att jag bor en stor del av året i den mörka Småländska skogen. Som i och för sig också har sin tjusning. Även där bland tall och gran kan själen få ro och inspirationen vakna. Men ändå är havet så oerhört fascinerande. Nu sitter jag här på min brygga och bara njuter av stillheten, jag låter tankarna gå i sina egna banor och bli till ord. Havet är alldeles stilla. Bara små, små vågor slår in mot vågbrytaren bredvid mig. Plötsligt ett plask, något hoppar upp och dyker igen. Kanske en säl som bara ville ge mig sin kärlekshälsning. Det skulle inte förvåna mig alls. Min Gud har ju skapat både människor och djur och han leder dem som Han vill. Han har även skapat himmel, jord och hav för oss människor. Och här sitter jag nu alldeles allena i min frid och filosoferar. Jag tänker att havet är som själva livet. Så föränderligt och så dramatiskt ibland. Stilla och fridfullt ibland. Så underbart är det att få segla på lugna vatten, njuta och bara ta till sig av livgivande energi, själen får hämta kraft och andas in liv. Men plötsligt kan vinden vända, storm blåser upp och vågorna blir högre och högre. Du och jag har svårt att se hur vi ska kunna ta oss igenom denna dramatik, denna fruktan, förtvivlan och kanske sorg. Allt är plötsligt bara kaos. Då vill jag påminna om att den Gud som har skapat himmel, jord och hav, Han är en mästare på att stilla stormar. Bed Honom om att göra havet lugnt igen och du ska få se att det öppnar sig en väg. Just nu när jag sitter här och skriver så kommer det en andmamma simmande med sina tre små dunbollar till ungar. Igår såg jag dem i hamnen men då var de fyra små dunbollar. Mamma and vakade över sina små, jagade bort andra sjöfåglar som kom för nära. Något har hänt under natten, en liten unge är borta och mamma and saknar säkert sin fjärde. Stormen har varit hård inatt för mamma and, men nu är det lugnt och stilla igen. Idag har jag tittat efter andfamiljen, undrat vart de är. Men nu kom de simmande precis framför mig där jag sitter på min stenbrygga, som en påminnelse om själva livet som består av glädje, sorg, lugna vatten och stormiga hav. Så är det för oss alla. Men glöm inte bort att det finns en som kan och vill bära oss igenom stormar till lugna vatten.

- Ta mig till havet -