Kallad
Att vara konstnär är ett livskall. På samma sätt är också varje målning såsom en livsresa i miniatyr. I en måleriprocess handlar det mycket om att lyssna på den inre rösten och att sen börja gå i den riktningen. Målet har blivit given i en vision, men vägen dit går ett steg i sänder. Ibland är vägen rak och lätt att gå men då och då viker jag av och kommer fel, då får jag gå tillbaks och börja om på nytt. Ibland går vandringen på en snårig och ojämn smal stig i natten, då får jag stanna upp, vila, lyssna. När jag tillslut når mitt mål då visar det sig många gånger att slutresultatet blev annorlunda emot vad jag sett i början av min vandring, men ändå precis det som bodde i mitt hjärta, bara så mycket bättre.
För många år sedan mötte jag en kvinna som kom att bli en mycket god vän. Trots stor åldersskillnad så umgicks vi ofta. Ester var konstnären Stig Marns änka. Hennes våning i Uppsala var fylld av Stigs talande målningar. Ester visade och berättade om sin make Stig och hans konstnärskap, och jag älskade att lyssna och begrunda, studera Stigs konst och låta den tala till mig. Dagen kom då det var dags för mig att gå vidare i livet och flytta ifrån staden. Min kära vän Ester gav mig då en reproduktion av en målning, hon hade även skrivit ner en dikt som var speciell för henne och hon sa att hon visste att den skulle betyda mycket för mig också, vilket den verkligen har gjort, både dikten och Stigs målning talade till mitt inre och det var då som jag förstod vad som var mitt framtida kall. Jag skulle måla och skriva.
Målningen berättar för mig om en man som en gång hade axlat sitt kall, han hade varit till glädje för sina medvandrare i hela sitt liv. Men nu var han gammal och trött, han hade fullgjort sitt uppdrag.
Sista versen av Harry Blombergs dikt "Pilgrimsvägen" hade Stig markerat den 15 april 1966. Stig avled den 3 maj 1966.
